Av en slump trillade jag över den lilla skriften Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster, skriven av Leif Övferberg och utgiven av Bertil Ohlin Institutet (2004). För den som önskar drabbas av lätt hjärnblödning eller önskar få anledning att börja tugga fradga så rekommenderas den varmt. Vill man få ut något av substans, eller lära sig något om libertarianism, så ska man nog helst låta bli, det är milt sagt förvirrande.
På sidan 11-12 blir det nämligen speciellt intressant och underligt, eftersom herr Övferberg skriver:
Liberalismen är generellt en vänsterrörelse. Den är vänster därför att liberaler historiskt alltid har brytt sig om fördelning; omfördelning av resurser, av säkerhet och av makt.
Låt oss bryta där hastigt. Vänstern/liberalism synonymt med fördelningspolitik? Historiskt har delar av vänstern och liberalismen stått nära, det är sant och i vissa fall fortfarande, men inte på grund av någon idé om "omfördelning" av resurser, säkerhet och makt. Det har att göra med den anti-auktoritära hållningen gentemot staten, och för att socialister och liberaler enades mot en statskramande konservatism. Tron på individens värde och rättigheter. Det är den historiska betydelsen. Att sedan socialiberalismen utvecklats till en etatistisk statskramande ideologi har förstås med utvecklingen av en politisk mittfåra som präglas av tämligen likartade ideal om jämlikhet. Av det följer inte att liberalism är en vänsterrörelse av sådana skäl, men så ser utvecklingen ut av en politisk liberalism som hänger ihop med utvecklingen av välfärdsstaten.
Vidare:
Höger är motsatsen. Friheten för de få, bevarandet av strukturer som värnar tradition istället för förändring, gemenskapens företräde över individens beslut, det säkra i att veta vad man har men inte vad man får, traditionen som kunskapsauktoritet och könsrollernas biologiska motivering istället för kvinnlig och manlig frigörelse. Allt det är höger därför att det är olika former av elitism. Elitism som motsatsen till jämlikhet som rätten att bli behandlad med samma hänsyn och respekt.
[...]
Libertarianismen, eller nyliberalismens, uppsving under 1980-talet gör det motiverat att dela in modern liberalism i egalitär liberalism och libertarianism. Eller om man så vill i vänster- och högerliberalism.
I detta perspektiv har folkpartiet, den svenska organiserade liberalismen, varit en vänsterliberalism. Vänster i kraft av att förespråka frihet och jämlikhet för alla och inte endast för de resursstarka och för dem som av naturens lotteri, rika och döda föräldrar eller de manliga strukturerna råkar få det bättre än andra. Det är vänster/högerskalan.
En vits med ett vänsterperspektiv på liberalism är att åtminstone veta vad man pratar om någorlunda. Det är förstås bra att problematisera liberalism ur ett vänsterperspektiv, men då bör man nog åtminstone reda ut vänsterns historia och ha lite kläm på libertarian tradition. En bra genomgång av libertarianism är Murray Rothbards gamla klassiska essä om vänster och höger. (Vissa kan dock börja tugga fradga av den också.) Vad som saknas är relationen individ och stat. Om det ska vara meningsfullt beskrivet måste detta redogöras för istället för fantasifulla och känsloladdade beskrivningar av "naturens lotteri".
Att etikettera libertarianism som synonymt med nyliberalism och sedan dessutom med en konservativ högerstämpel, elitistiskt och något för de besuttna, för att de inte förordar tvång för kollektiv omfördelning av resurser som bas för rättigheter är helt enkelt perspektivlöst och historielöst.
Libertarianismär ett begrepp som inte är så vanligt i Sverige och misstas ofta för begreppet nyliberalism (som snarare bör kallas klassisk liberalism). Begreppet libertarianism inkluderar förvisso det som kallas för nyliberalism eller klassisk liberalism, men den inkluderar även ideologier som frihetlig socialism, individualistisk anarkism. Libertarianism är en samling filosofiska idéer, terorier och traditioner som utgår från en grundidé att det är individen som är den minsta konkreta innebörden av frihet och att den bara är möjlig att praktiseras under frivilliga former, som på en fri marknad. Vad den inte inkluderar är auktoritära läror och statskramande tvångsideologier.
Libertarianism är ett samlingsbegrepp för en anti-auktoritär hållning. That's it. Det är centralt, det är detta som skiljer libertarianer från auktoritära läror som underordnar individen samhällsnytta och kollektiva behov. Den inbegriper såväl "vänster" som "höger", som främst har med olika syn på kapitalism och ägande att göra, men de genomsyras alltid av en idé om frivillighet. Därför blir sättet att tänka höger eller vänster som en fråga om fördelningspolitik inte särskilt tillfredsställande för att diskutera och förstå libertarianism.
Illustration till politiska idéer efter skalorna "social frihet" och "ekonomisk frihet". Knyckt från The Political Compass.
Liberalism och socialism som grova indelningar kan förstås därför påstås vara
både höger eller vänster, och både auktoritär och libertarian. Det beror
helt på förhållandet till idén om individens suveränitet i relation till
stat och tvång.
Anarkisten/libertarianen Josiah Warren och liberalen J.S Mill uttryckte den libertariana principen om ”individens suveränitet” som grund för rättigheter. Men de hade helt olika uppfattning om kapitalism. Där Warren hyste tvivel på kapitalismen och tog intryck av mervärdesteorin, såg Mill kapitalism som en omistlig del av liberalismen. Men de kom båda till exakt samma slutsats, nämligen att individens suveränitet hänger ihop med en fri marknad och frivillighet. Det var Warren som inspirerade Mill. Det var också Warren som drog slutsatsen redan i mitten av 1800-talet att auktoritär socialism och kollektivt ägande inte fungerar eftersom den med nöd urholkar individens suveränitet. Han menade att sådan socialism leder till byråkrati och stagnation. Det är nästan samma reflektioner som Hayek (1944) gjorde, nämligen att socialism och centralplanering är vägen till träldom. Och Mises reflektion (1922) att socialism är tyranni och dömd till misslyckande. Skillnaden är att Warren var mer optimistisk och trodde att frivillig socialism skulle kunna fungera, han gick vidare och funderade på hur detta ska gå till utan att det urholkar idén om individens suveränitet. Vilket lett till idéer som mutualism och agorism.
Det är förvisso sant att etablerade politiska partier och den demokratisk välfärdsstaten med tiden utvecklats och antas handla om kollektiv omfördelning av resurser genom staten som en egalitär liberal likhetsidé eller som en modern socialliberal idé om reflektiv ekvilibrium. Men det är väsentligen en utveckling som Rothbard en gång beskrev det som:
As we have seen, Conservatism was the polar opposite of liberty; and socialism, while to the “left” of conservatism, was essentially a confused, middle-of-the-road movement. It was, and still is, middle-of-the-road because it tries to achieve Liberal ends by the use of Conservative means.
Det är också vad socialiberalism blivit, en förvirrad mittfåra utan fasta ideologiska föreställningar som försöker nå liberala mål med konservativa medel. Det är inte alls något konstigt att socialliberaler ofta visar upp motstridiga idéer och åsikter, de bara hoppas på ett lyckligt slut. Den moraliska kompassen är trasig.
Jag kommer ständigt tillbaka till detta, för detta statskramande förundrar mig verkligen. Är det konstigt att politiken präglas av hur staten ska få kontrollera medborgarna istället för om det är rätt? Den trasiga kompassen har kastat in samhällen i synen att det personliga är det politiska, och är genomgående som motivering för lagsiftning och reformer. Av en sådan syn blir konsekvensen ofta att det som är moraliskt rätt eller fel blir något gränslöst och odefinierat, endast begänsat av vad vi för tillfället ser som acceptabelt eller fångat inom en idé om något högre ideal vi bestämmer kollektivt som önskvärt. En lagstiftning baserat på ett sådant synsätt är ibland det som Martha Nussbaum* menar med en äcklets politik, det vill säga en subjektiv hemfallelse åt att upphöja egna känslor (av äckel) till politiska frågor att i demokratisk ordning lagstifta om som normer för alla att lyda under. Där befinner sig den svenska mittfåran.
Men någon förtjänst ska nog Övferberg ha ändå, den övertygar att detta är vad den nya vänstern är, lika förvirrad som alltid.
*) Nussbaum är socialliberal och djupt influerad av ekvilibriumteori som Rawls, men hon gör en skillnad som är betydligt intressantare, och det är snarare Amartya Sens idé om Capability. Det är inte statens uppgift att tala om vad människor får eller inte får göra, eller fördela om resurser för att utjämna klyftor och så vidare, utan tillse att människor kan sträva efter att förverkliga sig själva. Men där är den svenska "vänsterliberalismen" inte på långa vägar oavsett vad Ulrika Kärnborg tror om det fantastiska Sverige.
Tidigare om vänsterns frihetliga och libertariana rötter:
Det vilar något outsägligt sorgligt över Klein-debatten och vänsterns självbedrägeri
